Det är ingen slump att Glenn Close spelar i den här skräckfilmen

Det är ingen slump att Glenn Close spelar i den här skräckfilmen
Det är ingen slump att Glenn Close spelar i den här skräckfilmen
Anonim

Den här veckan kommer ungerska biografer att visa skräckfilmen The Starving, vars regissör, ​​Colm McCarthy, som tränade på avsnitt av bland annat Sherlock, inte är långt ifrån mystiker. Bara av denna anledning kunde de inte ha hittat en bättre regissör än honom för att koreografera berättelsen om M.R. Carreys bestseller, en berättelse som kretsar kring zombiefrågan (om man överhuvudtaget kan prata om det) med en specifik visuell värld och från en annan synvinkel. Slutresultatet är inte bara ännu en zombiefilm, utan en mer seriös vidareutveckling av grundidén, där skådespeleri och ständig spänning är huvudelementen istället för blodiga (kanske helt omotiverade) zombiemord.

Självklart, eftersom det inte kan vara en slump att den flerfaldiga Oscarsvinnaren Glenn Close också spelade rollen som en (ond?) vetenskapsman i berättelsen, där vi kan se en värld som kryllar av vuxna zombies, och hur en handfull överlevande kämpar för att de söta först ska utvinna motgiften från till synes halvzombiebarn. Det enda problemet är att huvudkaraktärens lilla flicka, Melanie (Sennia Nanua), är riktigt söt, och hon är också väldigt intelligent, och hon har ett mammakomplex på en av sina lärare (ja, de har energin att lära de små freaksen innan de blandar ett motgift ur dem - det är vad vi säger att han h altar lite), som inte heller är långt ifrån rollen som mamma. Dr Selkirk (Anamaria Marinca) skyddar därför Melanie även på bekostnad av hans liv, när han, gud förbjude, måste fly med ett helt slumpmässigt utv alt team på sex personer.

På pappret är historien förstås inte särskilt komplicerad, och det är bra. Samt det faktum att även om alla obligatoriska klichéer finns i den, så är de så väl dolda att man knappt märker dem.Sennia Nanua spelar fantastiskt naturligt och bär historien på ryggen, men hur de andra fungerar är ingenting. Handlingen i The Hungry Ones skramlar snarare än flyter, men det här är inte alls irriterande, eftersom det hela tiden finns något att vara upphetsad över, så att det verkligen inte finns mycket gott att komma ur det.

889167 33

Det finns till exempel en otroligt lång scen av hur karaktärerna tjatar bland de frusna zombiesna, seriöst, det verkar vara ett större äventyr än att göra akrobatik bland laserstrålar på ett museum. Dessa och liknande scener förmår upprätthålla konstant spänning, så när händelserna ibland blir tuffa kan tittaren nästan bryta sig loss i dem. Barns frenesi - d.v.s. ögonblicket när de förvandlas från söthet till zombies - löses på ett väldigt knepigt sätt, dessutom kan varje förälder stöta på en mildare form av denna frenesi när som helst, det är verkligen så här när barnet skriker.Först då kommer han att äta en katt levande.

Det finns inget onödigt skitsnack som tvingas in i The Starving, låt oss säga att mänskligheten var fördummad nog för att uppnå detta, men detta är kanske en förlåtlig synd i en värld mogen för fördömelse. Poängen är trots allt att de inte ska ha rätt…

Populärt ämne