Utställningen som inte kan ses i Ankerklubben

Innehållsförteckning:

Utställningen som inte kan ses i Ankerklubben
Utställningen som inte kan ses i Ankerklubben
Anonim

Det är värt att starta Tamás Kőrösis fotoutställning med en stege och en ficklampa, för utan dem kommer vi inte att se mycket av den. Det är det dock värt: en känslig introduktion till de blindas värld, med chockerande och vackra bilder

Den örnögda gästen som lägger märke till bilderna i halvmörkret kan se Tamás Kőrösis utställning "Drömmer utan bilder" på Ankerklubben fram till den 20 november. Av någon anledning var endast 4 av de nästan 30 bilderna placerade på en väl synlig plats, och de andra verken är omgivna av det halvmörker som är typiskt för Anker. Lyckligtvis visste vi vad vi skulle leta efter.

Förbjuden promenader, skuldkänslor och nedstämdhet?

Tamás Kőrösi tar bilder av olika händelser, livssituationer och människorna där på Statens blindinstitut. Han sammanställde materialet till sin utställning på Ankerklubben utifrån dessa bilder. Serien är starkt material, den visar sådana porträtt och bilder av livet att även ölglaset stannar i ens hand om man inte är uppmärksam. Han uppnår effekten genom att skildra de blindas värld i svartvita foton så enkelt och utan några hämningar att den seende blir förvirrad av varje bild. Men från vad? Skulden av att se den här bilden av en blind person? Bara för att

ser vi någons fall? Skulle blindhet överhuvudtaget vara synonymt med fallenhet? Vad säger fotografen om detta?

Bild
Bild

"För mig är fotografering ett sätt att uttrycka mig själv genom vilket jag kan förmedla till omvärlden de situationer som de flesta inte ens vill veta om. Jag gillar att ta itu med ämnen som har verkligt innehåll och värde. Jag skulle vilja att människor för ett ögonblick inser att det finns en annan värld som de inte ens vill vara medvetna om och jag skulle vilja att de lär känna denna "främmande värld" bättre. Jag lärde känna deras situation, jag kunde se in i deras vardag, så jag kan realistiskt skildra deras liv och livsvillkor. De visade mig att det finns lycka även i en så svår situation."

Rekommenderas med stege och ficklampa

Ett annat särdrag med utställningen är att titlarna på bilderna skrevs med både traditionell och punktskrift under varje foto. Det här är riktigt trevligt med flit, men 90 % av de nästan 30 bilderna hängde på 2 meters höjd och vi såg inte en enda stege där blinda kunde klättra för att avkoda en bildtitel i lika möjligheters namn. En stege hade inte passat i alla fall, eftersom man inte riktigt kan titta närmare på bilderna från borden heller. Varför skulle en blind person gå på en fotoutställning? Varför gå på en dövkonsert? Vi vet inte. Precis som vi inte med säkerhet kan säga att det inte fanns en enda synskadad person i Ankerklubben när vi var där, eftersom varken bilderna eller gästerna syntes särskilt mycket i det halvmörkret.

Rekommenderad: